I sin sista rapport har Arbetsmiljöpolitiska kunskapsrådet undersökt behovet av ett nationellt kunskapscentrum för arbetsmiljön. Slutsatsen blir att arbetsmiljöforskningen är ineffektiv eftersom resultaten inte når ut. Behovet av ett sådant centrum är därför stort.
Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström vill ännu inte uttala sig om rådets slutsatser och förslag.
– Men det är avgörande att kunskapen och resultaten från forskningen kan spridas och komma till praktisk nytta på arbetsplatsen, säger hon.
Förra arbetsmarknadsministern, Sven Otto Littorin, tillsatte det Arbetsmiljöpolitiska kunskapsrådet, som nu har upphört. Den sista rapporten undersöker behoven och förutsättningarna för ett nationellt kunskapscentrum för arbetsmiljön.
År 2009 kom regeringens skrivelse ”En förnyad arbetsmiljöpolitik med en nationell handlingsplan 2010-2015”, där man föreslog en utredning om just det område som Kunskapsrådet, på eget initiativ, nu rapporterat om. Någon annan utredning tycks inte vara på gång.
I Kunskapsrådet har suttit välmeriterade arbetsmiljöforskare, med Eva Vingård som ordförande. Hon är professor och leder kliniken för arbets- och miljömedicin i Uppsala.
Insikt saknas
I förordet understryker rådet att det finns ett behov av en sammanhållande aktör, sedan Arbetslivsinstitutet lagts ner.
Rapporten består av intervjuer med aktörer inom arbetsmiljöforskningen, både praktiker, forskare och parterna på arbetsmarknaden. I en sammanfattning konstaterar rådet att kunskapsflödet inte fungerar som det ser ut idag. Det finns en förmedling av kunskap men den sker inom smala områden och om specifika intressen. Det finns ingen långsiktighet i vare sig engagemang, finansiering eller inriktning. Insikt i arbetsmiljöns utveckling i ett längre perspektiv saknas också.
En återkommande synpunkt är att resultaten av den forskning som görs idag ”i oförtjänt och olyckligt liten grad kommer till praktisk användning”. Resultaten når i liten grad de som arbetar med arbetsmiljöfrågorna i praktiken, som företagshälsovården, fackliga ombud, arbetsgivarrepresentanter, tekniker, chefer, politiska beslutsfattare och de som utvecklar kommersiella arbetsmiljöprodukter. Forskningen kan därför anses vara ineffektiv ur ett nyttoperspektiv, anser rådet.
Rådet anser också att kunskapen om arbetsmiljö inte bara handlar om hälsa och ohälsa, utan också om lönsamhet, effektivitet och konkurrenskraft och hur arbetsmiljöarbetet kan utvecklas över tid. Alla som vill hjälpa sitt företag till framgång bör ta ansvar för arbetsmiljön och inneha nödvändiga kunskaper. Därför är kunskapsförmedling i alla utbildningar viktig.
Men kunskapsförmedlingen är eftersatt, vilket regeringen också påpekat i ovan nämnda skrivelse. Det är inte så underligt, menar rådet. Man kan inte förvänta sig att aktörer inom forskarleden lägger ett sådant perspektiv på sin verksamhet. Det ingår inte i deras uppdrag och prioriteras inte av dem som finansierar forskningen. Forskningsmedel fördelas i konkurrens efter den egna vetenskapens kvalitetskriterier och projektanslagen är korta. Forskarna motiveras inte att prioritera en tillämpning av egna, än mindre andras, resultat.
I rapporten redovisas svaren från de intervjuade aktörerna utifrån de verksamheter som centret är tänkt att arbeta med. Svaren visar att det finns ett stort intresse för och ett behov av ett kunskapscenter.
Viktigt att resultat sprids
Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström tycker att rapporten tar upp viktiga frågor men vill inte uttala sig om hur hon ser på de olika förslagen.
Hon tycker att det är viktigt att den forskning som bedrivs kommer arbetslivet till del så att resultaten kan användas i praktiken.
– Många forskare närmar sig pensionsåldern och antalet nya forskare är för få. Det är viktigt att området attraherar nya förmågor, säger hon.
För att möjliggöra goda arbetsmiljöer behövs mer kunskap och en arbetsmiljöforskning av hög kvalitet. Det är också avgörande att kunskapen och resultaten kan spridas och komma till praktisk nytta på arbetsplatserna, menar hon.
På frågan om behoven ska styra arbetsmiljöforskningen är hon tveksam.
– Behovsstyrning får inte bli ett självändamål. Forskarna behöver frihet, men vi vet att det finns problemområden där det kan vara svårt att få fram forskning, om det inte finns någon form av styrning.
Sug efter kunskap
Svend Erik Mathiassen har varit sekreterare i det arbetsmiljöpolitiska kunskapsrådet. Han är professor vid Centrum för belastningsskadeforskning vid Högskolan i Gävle.
Det finns ett sug från arbetsmiljöaktörerna att få forskningen till sig i tolkad form, berättar han.
– Ingen har det uppdraget idag på en övergripande, nationell nivå.
I budgetpropositionen för kommande år finns frågan om ett kunskapscentrum kvar men utan konkreta åtgärder.
– Kanske regeringen tillsätter en formell utredning om hur ett sådant centrum skulle organiseras, eftersom man tycks vara intresserad av frågan, funderar han och berättar att rapporten rönt stort intresse från alla som jobbar med arbetsmiljöfrågorna.
CBF försöker självt ta ansvar för att förmedla sina egna forskningsresultat till olika målgrupper, både vårdgivare, företagshälsovård och den undrande allmänheten, förutom forskarkollegor. Sedan 2010 är CBF inte längre ett fristående forskningscentrum, utan ingår i högskolans organisation. Nu är det alltså högskolan centralt som ska stå för informationsförmedlingen. CBFs informatörstjänst har uppgått i en administrativ pool.
– Men högskolans informationsavdelning har fullt upp med att informera om själva utbildningarna. Den hinner inte med forskningsresultaten. Forskningen är i princip synlig enbart genom vad varje enskild forskargrupp tar initiativ till att föra ut. Det är synd om så pass mycket bra forskning, säger Svend Erik Mathiassen.