Bättre brevfack och vassare styckkniv - frukter av samarbete forskare-praktiker

Det är mycket bättre att ”forska med” exempelvis brevbärare och köttstyckare, än att ”forska på”, ”forska för” eller ”forska åt”. När forskare och praktiker samverkar, i  så kallad interaktiv forskning, blir resultaten ofta både mer korrekta och mer praktiskt använda. Och man kan hitta lösningar som förbättrar arbetsmiljön samtidigt som effektiviteten ökar. 

 Det berättar Jörgen Eklund, professor i industriell ergonomi vid KTH. I över tjugo år har han forskat om samspelet mellan arbetsmiljö och verksamhetsfrågor.  Efter examen vid Chalmers 1976 arbetade Jörgen Eklund i tio år på en företagshälsovårdscentral, som skyddsingenjör och teknisk chef.  Han började tidigt att forska parallellt med sitt arbete och doktorerade i industriell ergonomi. 

Jörgen Eklund

 1990 började han forska på heltid vid Linköpings universitet, där han så småningom blev professor i industriell arbetsvetenskap och kvalitetsteknik, och var med om att starta två tvärvetenskapliga centrum inom arbetslivsforskning: Centrum för studier av människa, teknik och organisation (CMTO) i slutet av 1990-talet och Helix, ett centrum för forskning om rörlighetens betydelse för lärande, hälsa och innovation, 2006 (en tioårig satsning med stöd av Vinnova). Sen 2008 arbetar han på avdelningen för ergonomi vid ”Skolan för hälsa och teknik” vid Kungliga tekniska högskolan, samtidigt som han fortsätter som forskningsledare inom Helix.

 

Svarar bättre mot praktiska behov

– Redan från början arbetade jag med tillämpad forskning och hade väldigt mycket kontakter med företag och organisationer, berättar Jörgen Eklund. I en del större projekt jobbade vi mer traditionellt med truckförare, kranförare, svetsare, montörer i bilindustrin och tjänstemän i datorarbete.  Det var den typ av projekt där forskare går ut på arbetsplatser och samlar data, analyserar, skriver rapporter. Och sen skickar man en avhandling fem år efteråt till arbetsplatsen som tack för att de ställt upp - nu raljerar jag lite. 

 Alternativet, interaktiv forskning, beskriver han som ett förhållningssätt som går ut på att man inte ”forskar på”, ”forskar för” eller ”forskar åt” – utan ”forskar med”.  Det är alltså inte en speciell forskningsmetod, metoderna kan variera. 

   Samspelet med dem som forskarna forskar med äger rum vid många skeden.  Parterna diskuterar inledningsvis för att identifiera gemensamma intressen av ny kunskap, de formulerar kontrakt eller avtal och planerar hur de ska genomföra studien. Senare berättar forskarna om de preliminära resultaten och analyserar dem gemensamt med sina samarbetspartner, för att ta fram underlag till slutsatserna. Det uppstår ett gemensamt lärande mellan dem under forskningsarbetets gång.  

  Jörgen Eklund menar att det finns flera fördelar med interaktiv forskning: 

  – Det sättet att arbeta med forskning svarar bättre mot de praktiska behov och forskningsbehov som finns, det som kallas relevans.  Det underlättar för oss forskare att få god tillgång till arbetsplatser.  De resultat vi får fram presenterar vi under arbetets gång och det kan bidra till att kunskapen snabbare kommer till användning, så att våra samarbetspartner kan genomföra förbättringar direkt i sina verksamheter. 

   Genom den här nära samverkan kan forskarna också vara säkrare på att resultaten och slutsatserna är korrekta (på forskarspråk talar man om att arbetssättet ökar resultatens ”validitet”). 

  Jörgen Eklund menar att eftersom praktikerna är direkt delaktiga i alla steg från att definiera problem till att analysera resultaten, ökar deras förståelse för hur man kan tillämpa kunskapen - men också för vilka begränsningar som den nya kunskapen har.  Det här ökar trovärdigheten och legitimiteten hos resultaten från forskningsprojektet.  Det gör praktikerna mer motiverade att ta till sig kunskapen och ger dem ett ägarskap till den.  Det blir fler aktörer som sprider kunskapen vidare och den når bättre ut till grupper som har behov av kunskapen. 

 Ibland kan interaktiv forskning handla om utvärdera olika satsningar. Ett exempel är arton projekt för att motverka ohälsa i offentlig sektorn, som man har redovisat i boken ”Hållbart arbetsliv”. Idag arbetar Jörgen Eklund bland annat inom Helix som följeforskare inom Produktionslyftet, en satsning på Lean production i medelstora industriföretag, som KK-stiftelsen, Tillväxtverket och Vinnova sedan några år genomför i samarbete med bland andra IVF, Chalmers och en rad högskolor.  Och nyligen har han och andra Helix-forskare inlett ett liknande samarbete med en satsning på Lean i kommuner och landsting, Verksamhetslyftet, som SKL och Trygghetsfonden har startat. 

 

Arbetsmiljö och effektivitet i brevbäreri 

Interaktiv forskning kan också innebära ett mycket ingående arbete med arbetsmiljön för speciella grupper. Jörgen Eklund tar som exempel två större projekt: ett avslutat projekt, som höll på i sex år, handlade om brevbärare, och ett pågående projekt med styckare i köttbranschen.  Det är yrkesgrupper med en svår arbetsmiljö mätt både i antal arbetsolyckor och fysiska arbetsmiljöproblem. 

  – När det gäller brevbärarna blev vi först kontaktade av Postens ledning som hade infört en ny rationaliseringsmetod, som inte gav de effekter som de hade räknat med. På en del kontor ledde det inte till någon förbättring. Tio dagar senare ringde företrädare för facket och var oroliga för att rationaliseringsmetoden skulle leda till belastningsskador och ökad risk för stressrelaterad ohälsa. Vi tyckte att det verkade onödigt med två parallella projekt och samlade intressenterna för att diskutera vad vi kunde göra. 

  – Vi enades om en dubbel målsättning, å ena sidan arbetsmiljö och hälsa, å andra sidan åtgärder för effektivitet och kvalitet i servicearbetet, ytterst för att göra det lönsamt. Vi skulle jobba parallellt med individ- och verksamhetsaspekter.  Det tyckte alla var förnuftigt. Men det gick åt väldigt mycket tid för att komma dit, med åtta separata möten där vi manglade vad vi skulle göra. Det var jobbigt då, men efteråt var det nyttigt och väl använd tid. 

  Forskarna skapade dels en styrgrupp med de centrala parterna på Posten, dels sju delprojekt där postcenterchefer blev lokala projektledare, vilket var en innovation. Det här var en satsning med en mycket hög grad av delaktighet, tusen personer var delaktiga på olika sätt och blev lokala ambassadörer runt om i landet. Det var ett stort projekt med tio forskare som arbetade i sex år, parallellt men sammanhållet. Sju grupper arbetade med olika aspekter av brevbärararbetet, alltifrån fysisk belastningsergonomi och varseblivningsfrågor i sorteringen, till upplärningsfrågor och belysning.  I en grupp utvecklade de en manual för verksamhetsledning och de jobbade med ”lärande laboratorier”, som var heldagar med demonstrationer, tester och övningar.  De bidrog till att lyfta beslutsfattare, så att dessa var med banan och kunde fatta beslut baserade på fakta. 

   I projektet satte de också samman åtgärder som de provade på pilotkontor och utvärderade. Posten satsade sammanlagt 70 mkr på utvecklingsarbetet. 

  – Några exempel på saker som fungerade mycket bra var att vi gjorde om märksystemet för hyllfacken, så att namn på gator och adressater blev mer läsbara, och vi ändrade hyllorna och skapade en helt ny belysning som gjorde det mycket lättare att läsa och sortera. Detta sparade tre tiondels sekund per brev.  Det kan låta lite, men det betalade med råge insatserna, berättar Jörgen Eklund.  

   – Posten handlade upp en arbetsteknikutbildning som samtliga brevbärare gick igenom under tre år och som man i huvudsak lade ut på lokala företagshälsovårdare. När vi utvärderade visade det sig att det var en mycket stor spännvidd i omdömen, från det sämsta till det bästa som de tillfrågade någonsin haft i utbildningsväg. Den avgörande faktorn tycktes vara om sjukgymnasterna som var lärare hade tidigare erfarenhet av brevbärararbetet. De som tidigare hade arbetat mycket med brevbärare lyckades bäst. 

  Den interaktiva forskningen gav här förutsättningarna för det utvecklade samarbetet, som skedde med alla nivåer i företaget. Posten prioriterade projektet eftersom det behandlade frågor som var viktiga för företagsledning, brevbärare och fackliga organisationer. 

 

Fem gram mer gåslever betalar lugnare takt

Företag i styckningsbranschen vände sig till forskarna med frågan hur skulle kunna komma ut ur en onda cirkeln med stress, belastningsskador, lönsamhetsproblem och allt större rekryteringssvårigheter.

– På många styckningsföretag har det över tiden blivit en alltmer pressad arbetsmiljö, när man rationaliserat genom att öka arbetstakten. Man har ibland satsat på nya teknikmetoder och infört löpande band med cykeltider för moment på ner till sex sekunder, berätta Jörgen Eklund. 

  – Det har blivit allt svårare att rekrytera styckare. På styckningsföretagen i Sverige arbetar idag många inhyrda arbetare från t ex Baltikum, Irland och Tyskland.  De lär sig snabbt att göra några snabba snitt. Det är en stor kontrast med de av tradition mycket yrkeskunniga styckare, som har arbetat i styckningsföretagen. 

 – Till saken hör att både fack och arbetsgivare har accepterat kombinationen hög prestationsbaserad lön och hög arbetstakt. Men vi ser hur styckare, såväl de inhyrda som anställda, å ena sidan har bra löner, men å andra sidan kör slut på sig.

  Forskarna började leta efter internationella förebilder som man kunde lära något av - och de hittade några. Ett exempel var ett franskt företag som styckar gäss. Där sänkte de arbetstakten med 40 procent, ökade antalet anställda i motsvarande grad - och genom att de skapade tid för ett mer noggrant arbete fick de ut 5 gram mer av den dyra gåslevern ur varje gås.  Denna inkomstökning räckte till att betala alla ökade kostnader och samtidigt göra företaget mer lönsamt. 

 Detta går att ”översätta” till mer vanlig styckning. En styckare i Sverige kan stycka kött värt 80 000 kronor på en enda dag. Jörgen Eklund hävdar att om man med bättre kvalitet i styckningen kan öka med ett antal gram den mängd kött som går till dyr oxfilé istället för till billig köttfärs, kan man hitta en öppning där man kan kombinera arbetsmiljöns och verksamhetens krav.  

  Genom bättre knivar och inte minst knivskärpa kan man minska belastningen mycket (20 procent). Risken att slinta blir mindre, vilket gör att man får färre olyckor och mer kött till bättre kvalitet. Konkret arbetar man i projektet bland annat med en unik metod för knivskärpemätning. Med ett nytt sorts stål utvecklar man tillsammans med knivtillverkare nya prototyper, som förhoppningsvis ska göra att man kan hålla skärpan bättre. 

  En del går att göra med utbildning. Det finns en oerhörd skillnad mellan olika styckare när det gäller att behålla skärpan på kniven, beroende på hur man slöar kniven genom att t ex skära mot ben.

    – Vi kommer att kunna förbättra både arbetsmiljön och lönsamheten. Det hade vi aldrig klarat utan en interaktiv forskning, med en partssammansatt styrgrupp och tillgång till företag där vi jobbar ute på golvet, säger Jörgen Eklund.

– Praktikerna, inom Posten och på styckningsföretagen, hade sina problem och sina egna och begrepp och de handlar på olika sätt.  Som forskare hade vi andra problem och frågeställningar. När vi börjar kommunicerade hända det spännande saker.